Running crazy

Lite trött i framsida lår efter lördagens långpass begav vi oss till vår slalombacke. Vid niotiden startade vi, lilla söndagsgänget. Hunden fick dock inte följa med, i och med att vi inte har vår egna bil än. Det låg världens dimma över både berget och sjön, grått, grått, grått. Ett par plusgrader och blött. Men vilket fäste jag hade, jag sprang som en gud.

Eller inte. Jag halkade i varje steg. Ett steg fram och två steg bak. Jag blev skitförbannad. Till slut krympte jag mitt mål till att bara ta mig igenom passet. Efter kanske tjugo minuter in i passet började jag acceptera läget och jag antar att endorfinerna kickade igång. Jag blev lite gladare. Efter 50 minuter var passet avklarat, och jag var inte den enda som hade problem med fästet.